jag har hundra små persiska apor
Min vän säljer glass. Vad gör din? Hon får trycka på den röda knappen. Den som spelar en så fin melodi. Hon får se barnens lyckliga ansikten när mamma köper glass. Precis den glassen de ville ha. Barnet väntar glatt på att få ta en, men inte före maten. Man ska inte förstöra aptiten. Det är väl så, har jag hört. Det där med aptiten. Men jag tror inte på det. Det är så gott med saker som inte är mat. Mat är överskattat. Inget nödvändigt för min överlevnad. Tro mig, det fungerar ändå. Fungerar ändå. Ändå. Jag fungerar inte utan dig. Min glassgalne vän. Inte utan min sprudlande glade vän. Vänta, jag kom på att jag har två. Jag fungarar inte heller utan min allra bästa vän och flickvän. Dom som tycker om mig för den jag är. Dom som inte dömer. Dom som inte gör mig till ett offer. Dom som peppar. Dom som säger att jag är bra, fast jag egentligen inte försänar det. Utan er skulle det vara tomt. Lika tomt som skolan kommer att bli. Tiden kanske kunde gå lite saktare. Eller iaf lita mindre fort. Om jag ber till glassguden kanske det inträffar. "Snälla gode glassgud, skänk glass till alla så det blir så feta att de inte orkar gå till skolan." På så sett kanske de skulle vara tvugna att hålla alla kvar i skolan ett extra år. Det vore bra. Jag skulle bli glad då. Och nej. Jag är inte glad för er skull. Göm det. Det skulle betyda att det skulle kännas iaf lita bra att ni lämnar. Men det gör det inte. Så nej. nej. NEJ.
MITT HJÄRTAS HEMLIGHET. hemligt.
