inte illa pinkat för en fet flodko som mig
Jag vet inte vad jag ska göra. Jag har en känsla av att mitt liv, sakta med säkert, faller i bitar. Jag försöker hindra det med all min kraft, men det händer ingenting. Jag drar och sliter i alla trådar. Men dockorna följer mig inte. Livet känns inte lika spännande längre. Det känns inte som att det är värt det. Just nu vet jag inte om jag vill vara med längre. Det är ett spel. Ett spel som jag inte spelar. Jag vet inte hur man gör. Ingen vill tala om hur det går till, vad reglerna är. Varför hjälper ingen en docka som tappat sina snören? Blundar för det som är jobbigt. Det är det man gör. Men jag har aldrig varit bra på att blunda. Det blir så mörkt. Jag är mörkrädd. Jag brukade se allting så klart. Men nu är allt grumligt. Jag vill inte se vad som finns där egentligen. Det är nog bäst så.
Jag skriker så högt jag kan. Men ingen ser åt mitt håll.
Livet behöver inte ha någon mening. Det har det inte heller. Det är ett spel. Men ett spel som ingen kan vinna. Ett oändligt spel. Jag vill inte vara med. Jag vet ju inte vad reglerna är. Men man måste. Det finns ett sett att slippa. Men vem vet. Efter det kommer det nog ett nytt spel. Jag vill inte chansa. Tror jag. Man blir ju van med det som är runt om en. Det är nog helt andra regler i spelet som kommer efter spelet som spela nu. Jag är en docka. Det är vi allihop. Snören och stela uttryckslösa ansikten. Det finns ingen glädje eller sorg. Om det mot förmodan skulle finnas det så visar man det absolut inte. Visar man att man är svag, kanske någon drar så hårt att snörena går sönder. Vad händer då? När det som håller en vid liv just gått av? Ingen som drar och sliter. Välja mellan sin egen och någon annans väg. Varför ha en egen väg? Man väljer i slutändan någon annans. Det finns inget hopp. Det finns ingenting som tyder på hopp. Det finns ingenting som verkar det minsta som hopp. I det verkliga spelet finns ingen lycka. Ingenting. Det är tomt. Som en burk. En kakburk efter att barnen varit framme. Mitt liv. Det är en burk. Eller låda. Instängd och begränsat. Jag får röra mig inom ramarna. Absolut inte gå utanför linjerna. Snesteg. Förbjudet. Men ska det vara bättre? Hur ska det vara då? Inte som det är nu? Eller är det bra egentligen? Eftersom alla har vant sig. Alla vet hur man ska göra. Alla utom jag. Det gör mig till konstig. Ickeexisterande. Som en rumpnisse. Dom existerar inte. Vet vi. Eller? Precis. Allting är inte som det ser ut. Det är dags att se. Bakom snörena som håller världen och mänskligheten på sina fötter. Det är dags att klippa av dem. Det är dags att leva på sitt eget vis. Vara annorlunda. ”Ingen kan bestämma över mig”. Men de gör det hela tiden. Utan att du vet om det. Öppna ögonen. Se det som inte syns. Det hål som finns i själen. De djupa sår som finns i hjärtat, skapat av en annan människa.
Men varför försöka? Det är ju bara ett spel?
Jag blir orolig för dig! Livet är vad man fyller det med. Svårigheten är att leva i nuet - att glädjas åt det lilla varje dag. Och livet i sig självt är spännande- det blir inte ofta som man tänkt sig, men bra ändå! Kram!
