försöker ändra sanningen. så den passar mig bättre.
Jag har en kurva. Den är lite som ehm...hjärtslag. Fast där kurvan går upp varar längre än ett hjärtslag. Oftast. Och det där nere på båtten av kurvan varar det längre än ett hjärtslag. Mer än oftast. Högst på toppen är det ok. Längst ner på botten är det ok. Att vara i mellan. På väg åt något håll. Men vet inte riktigt vilket. Det är det som är det jobbiga. Tror jag.
Om det skulle gå bättre om jag sprang. Skulle jag springa tills mina ben gick av. Benlös. Men ok. Skönt. Tror jag. Kanske. Jag vet inte. Jag har väl min charm. Kanske.
Jag är hög. Erika heter hon. Hög. På hennes lukt. På hennes kramar. Hennes kyssar. Hennes kropp. Hennes röst. Hennes glittrande ögon. På hennes personlighet. Jag är hög på hennes kärlek till mig. Jag vill bara ha mer och mer. Jag får aldrig nog. Jag vill ge henne allt det där speciella. Som bara ens kärlek får. Allt det där som hon ger mig. Hon tittar fortfarande på mig som gjorde för ett och ett halvt år sen. Det gör kanske jag också. Kanske. Hoppas jag. Jag är mer kär än vad jag någonsin varit. Jag blir bara mer och mer kär hela tiden. Hon är underbar. Underbar. Helt jävla underbar.
"pssst... du vet den där amanda"
"aah... "
"hon är bra konstig eller hur"
"verkligen. konstig person den där amanda"
swish swish swish... jag är en helikopetéter. jag kan flyga vart jag vill.
