Sneaky Sneaky

Jag tror på spöken. När jag inte tar de smågula... så spökar det i mitt huvud. Det är ok. Vanesak du vet.
Vad vet du om livet egentligen? Vad vet du om världen, på riktigt? Är du nöjd med läget, ärligt talat? Kommer du kunna leva med att inte göra något åt det? Kommer du kunna titta dig själv i spegeln, om 20 år, och vara nöjd med dig själv? Kommer du vara stolt över din insatts när världen krisar (mer än i dag) och håller på att gå under? När det står klart för dig att du inte kommer att kunna påverka för att det är försent. Kommer att dö i frid? Kommer du kunna sova på natten utan ångest? Vad finns det att göra om inte samvetet existerar? Du vill. Men inte nu. Hållbar idé? Det kan diskuteras. Om inte nu, varför sen? Det kan man undra. Men hur ska jag kunna förstå vad som händer i ditt huvud om du inte säger något? Du kanske inte kan. Men då kan du inte begära att jag ska kunna heller. Eller kan du? Är det så det är? Är det så det ska vara? Jag vet inte. Men det är ok. Det är ok att jag inte vet någonting. Att jag är utelämnad. Dömnd att leva i ovishet. Om vad som händer. Igentligen. Jag ser ingenting. Jag vandrar på jorden med vidöppna ögon. Men ändå är det mörkt. Och dimmigt. Det är grumligt. Varför är det så? Jag vill se. Jag vill människor. Kanske fler. Jag vet inte. Jag vill så gärna se. Varför är jag dömd till leva blint? Två ögon som slutat fungera.

Du, jag och många andra. I en berättelse om någonting. Oviktigt. Men ok.