Sneaky Sneaky

Det blir lätt så. Eller hur är det man brukar säga? Jag vet inte.
Det snurrar. Väldigt mycket. Marken under mig gungar. Ingen som tar emot mig. När jag faller. Ingen som vet hur. Hur ska dom?! Precis.
Jag vill bli full. Få det att gunga ännu mer. Det är min plan. Kom så gungar vi tillsammans. Inte samtidigt. Inte samma gungning. Men gärna tillsammans. Jag vill ha det så. Kanske bäst. Vem vet.
Du borde se mig. Lite mer än andra. Du borde kanske. Mycket. Jag ställer krav. Ja. Det gör jag. Jag säger precis som jag tycker. Och tänker. Lite mycket. Kanske för. Ja. Kanske för mycket.
Jag har så mycket att göra. Så mycket som skulle gjorts. Sagts. Stressar. Jag gör så mycket. Men får ingenting gjort. Jag står på samma ställe och stamar. Hur mycket jag än springer så står jag kvar på samma ställe. Det går inte att springa ifrån det. Det går inte att springa ifrån någon. Inte någon alls. Även om jag vill.
Allt jag vill göra är att springa! Fort!

Jag lever och går runt i min egen skit. Det är jag som ställt till. Det är jag som bär skulden. Men det är även jag som valt. Så jag ser inte problemet med att självmant ha kläder och saker överallt, ångest över saker man gjort eller sagt när det i alla fall i slutändan ändå hänger på mig. Att vara kär i att vara kär är också något som hänger på mig. Jag är helt klart det. Jag är kär i att känna kärleken pumpa i min kropp. Jag är kär i att känna hatet sprida sig. I ångesten som fyller mitt huvud. Jag är kär i att känna. Jag är kär i att alltid veta att oavsett vad jag gör, hur långt jag än går eller vad som än händer så kommer jag lämna livet obemärkt.
    Det luktar gott, trotts att det luktar skit. Svek. Det är så underbart. Det gör så ont. Men man glömmer bort smärtan. Man skapar nya kontaker och nya risker att bli sviken. En risk man tar med förnekelsen påtvingat i bakhuvudet. Förnekelse är nog människans största svaghet.
    Jag måste erkänna. Ibland leker jag nog för mycket. Det är en enkel men farlig syselsättning. Otroligt rolig. Egentligen. Varför sluta med något som får en att skratta inombords?! I grund och botten är jag en tråkig och meningslös figur. Jag leker för mycket. För mycket för att det egentligen ska vara bra.
    Egentligen är ett bra ord. Att leka med det som faktiskt är så. På riktigt. Egentligen borde det användas mer. Jag jobbar på det.

Det är dags för mig att bädda om mig och förbereda en natt med få timmars sömn

Jag tror på spöken. När jag inte tar de smågula... så spökar det i mitt huvud. Det är ok. Vanesak du vet.
Vad vet du om livet egentligen? Vad vet du om världen, på riktigt? Är du nöjd med läget, ärligt talat? Kommer du kunna leva med att inte göra något åt det? Kommer du kunna titta dig själv i spegeln, om 20 år, och vara nöjd med dig själv? Kommer du vara stolt över din insatts när världen krisar (mer än i dag) och håller på att gå under? När det står klart för dig att du inte kommer att kunna påverka för att det är försent. Kommer att dö i frid? Kommer du kunna sova på natten utan ångest? Vad finns det att göra om inte samvetet existerar? Du vill. Men inte nu. Hållbar idé? Det kan diskuteras. Om inte nu, varför sen? Det kan man undra. Men hur ska jag kunna förstå vad som händer i ditt huvud om du inte säger något? Du kanske inte kan. Men då kan du inte begära att jag ska kunna heller. Eller kan du? Är det så det är? Är det så det ska vara? Jag vet inte. Men det är ok. Det är ok att jag inte vet någonting. Att jag är utelämnad. Dömnd att leva i ovishet. Om vad som händer. Igentligen. Jag ser ingenting. Jag vandrar på jorden med vidöppna ögon. Men ändå är det mörkt. Och dimmigt. Det är grumligt. Varför är det så? Jag vill se. Jag vill människor. Kanske fler. Jag vet inte. Jag vill så gärna se. Varför är jag dömd till leva blint? Två ögon som slutat fungera.

Du, jag och många andra. I en berättelse om någonting. Oviktigt. Men ok.