Sneaky Sneaky

Jag har en kurva. Den är lite som ehm...hjärtslag. Fast där kurvan går upp varar längre än ett hjärtslag. Oftast. Och det där nere på båtten av kurvan varar det längre än ett hjärtslag. Mer än oftast. Högst på toppen är det ok. Längst ner på botten är det ok. Att vara i mellan. På väg åt något håll. Men vet inte riktigt vilket. Det är det som är det jobbiga. Tror jag.
Om det skulle gå bättre om jag sprang. Skulle jag springa tills mina ben gick av. Benlös. Men ok. Skönt. Tror jag. Kanske. Jag vet inte. Jag har väl min charm. Kanske.

Jag är hög. Erika heter hon. Hög. På hennes lukt. På hennes kramar. Hennes kyssar. Hennes kropp. Hennes röst. Hennes glittrande ögon. På hennes personlighet. Jag är hög på hennes kärlek till mig. Jag vill bara ha mer och mer. Jag får aldrig nog. Jag vill ge henne allt det där speciella. Som bara ens kärlek får. Allt  det där som hon ger mig. Hon tittar fortfarande på mig som gjorde för ett och ett halvt år sen. Det gör kanske jag också. Kanske. Hoppas jag. Jag är mer kär än vad jag någonsin varit. Jag blir bara mer och mer kär hela tiden. Hon är underbar. Underbar. Helt jävla underbar.


"pssst... du vet den där amanda"
"aah... "
"hon är bra konstig eller hur"
"verkligen. konstig person den där amanda"


swish swish swish... jag är en helikopetéter. jag kan flyga vart jag vill.

Jag är trött. Mest hela tiden. Det är livet som gör mig trött. Det är livet som gör att jag inte orkar. Det är allt som inte händer som gör mig trött. Så förbannat trött. Hela jävla tiden. Mitt hjärta lugnar inte ner sig. Kaffe är det som jag lever på. Mat är ingenting för mig. Det har jag lärt mig under årens lopp. Hungern lyser med sin frånvaro. Som allt annat nu för tiden. Jag blir trött på blindheten. Frågorna som inte finns. Jag gör allt. Egoister. Det kan man kalla dom. Men vem är jag som tror att jag kan dömma någon annan. Vem tror jag att jag är. Jag har ingen rätt. Sympati? Nej tack. Jag klara mig bra. Utan ditt fina sympatiprat. Det hjälper inte någon. En person. En fucking person. Den ända som gett mig reaktionen som jag vill ha. Sympati? Nej tack. Tyck inte synd om mig. Det finns ingenting om mig som är värt att tycka synd om. Jag är ett bevis på att det inte går helt rätt ibland. Men det är ok. Det finns inget jag kan göra. Pillertrillare? Hemligt! What to do? Ingenting!!
    Jag kan inte trycka på stopp. Jag vet helt enkelt inte hur man gör. Jag har tröttnat på att sitta på bussen men inte kunna kliva av. Jag börjar bli yr och åksjuk. Hon mår aldrig bra. Jo, sällan. Men det händer. Hon vet bara inte hur hon ska göra. Spelet spelas utan henne. Hon blev inte vald in i laget. One woman show. Hennes lag. Men spelat kan inte spelas själv. Så hon får glatt sitta på bänken och vänta på sin tur. Har hon tur blir hon vald någon gång. Men det kommer nog inte att hända. Hon kommer nog att förbli själv. Hon kommer nog aldrig att få spela det spelet. Det spelet som alla andra kallar livet. Hon kallar det ingenting. Det finns inget bra namn på det.
   Flickan vill inte längre. Hon vill bara inte. Hon vill känna hur det känns att vara en människa som blev rätt. Hon har tröttnat på att det aldrig kommer att finnas någon där. Någon som kommer att veta. Vad som egentligen är. Någon som på riktigt vet hur det är att aldrig hitta stoppknappen. Flickan mår aldrig bra. Egentligen. Och hon kommer aldrig att göra det heller. Men till slut kommer de att blunda för flickan. De orkar inte. Det förstår hon. Tillslut kommer inte hon heller orka mer. Spelets gång. Man tvingas att sluta spela. Flickan kommer aldrig få spela. Så varför ska hon äns försöka ta sig in i laget? När hon egentligen inte har det som krävs. Kämpa och dra. När hon aldrig kommer att komma in. Hon kommer att bli tröttare än vad hon redan är. Själen finns inte där den borde. Den har ingen fast plats i den här flickan. Kalla henne vad du vill. Hon kommer inte att höra dig...

Jag vet inte vad jag ska göra. Jag har en känsla av att mitt liv, sakta med säkert, faller i bitar. Jag försöker hindra det med all min kraft, men det händer ingenting. Jag drar och sliter i alla trådar. Men dockorna följer mig inte. Livet känns inte lika spännande längre. Det känns inte som att det är värt det. Just nu vet jag inte om jag vill vara med längre. Det är ett spel. Ett spel som jag inte spelar. Jag vet inte hur man gör. Ingen vill tala om hur det går till, vad reglerna är. Varför hjälper ingen en docka som tappat sina snören? Blundar för det som är jobbigt. Det är det man gör. Men jag har aldrig varit bra på att blunda. Det blir så mörkt. Jag är mörkrädd. Jag brukade se allting så klart. Men nu är allt grumligt. Jag vill inte se vad som finns där egentligen. Det är nog bäst så.
    Jag skriker så högt jag kan. Men ingen ser åt mitt håll.
Livet behöver inte ha någon mening. Det har det inte heller. Det är ett spel. Men ett spel som ingen kan vinna. Ett oändligt spel. Jag vill inte vara med. Jag vet ju inte vad reglerna är. Men man måste. Det finns ett sett att slippa. Men vem vet. Efter det kommer det nog ett nytt spel. Jag vill inte chansa. Tror jag. Man blir ju van med det som är runt om en. Det är nog helt andra regler i spelet som kommer efter spelet som spela nu. Jag är en docka. Det är vi allihop. Snören och stela uttryckslösa ansikten. Det finns ingen glädje eller sorg. Om det mot förmodan skulle finnas det så visar man det absolut inte. Visar man att man är svag, kanske någon drar så hårt att snörena går sönder. Vad händer då? När det som håller en vid liv just gått av? Ingen som drar och sliter. Välja mellan sin egen och någon annans väg. Varför ha en egen väg? Man väljer i slutändan någon annans. Det finns inget hopp. Det finns ingenting som tyder på hopp. Det finns ingenting som verkar det minsta som hopp. I det verkliga spelet finns ingen lycka. Ingenting. Det är tomt. Som en burk. En kakburk efter att barnen varit framme. Mitt liv. Det är en burk. Eller låda. Instängd och begränsat. Jag får röra mig inom ramarna. Absolut inte gå utanför linjerna. Snesteg. Förbjudet. Men ska det vara bättre? Hur ska det vara då? Inte som det är nu? Eller är det bra egentligen? Eftersom alla har vant sig. Alla vet hur man ska göra. Alla utom jag. Det gör mig till konstig. Ickeexisterande. Som en rumpnisse. Dom existerar inte. Vet vi. Eller? Precis. Allting är inte som det ser ut. Det är dags att se. Bakom snörena som håller världen och mänskligheten på sina fötter. Det är dags att klippa av dem. Det är dags att leva på sitt eget vis. Vara annorlunda. ”Ingen kan bestämma över mig”. Men de gör det hela tiden. Utan att du vet om det. Öppna ögonen. Se det som inte syns. Det hål som finns i själen. De djupa sår som finns i hjärtat, skapat av en annan människa.
                           Men varför försöka? Det är ju bara ett spel?